Södra Rhône och Gard har länge levt i skuggan av grannarna norrut, med rykte om sig att göra värme och styrka snarare än spänst. Men i takt med att klimatet skiftar och en ny generation flyttar in i de svalare, mer bortglömda byarna ritas kartan om. Valliguières, en liten by en bit väster om Avignon, är ett sådant ställe: omgiven av berg och med ett vattendrag som drar sval luft genom dalen – ett mikroklimat som håller emot när somrarna blir allt hetare.

Det var här Lori Haon hamnade, mer eller mindre av en slump. Under sin oenologiutbildning i Alsace stötte han på naturligt vin och bestämde sig för att göra egna viner – gärna i blygsam skala, ett par tre hektar att lära sig på. I stället dök en övergiven domän på uppemot tjugo hektar upp, och med hjälp hemifrån blev den hans. De första åren gick åt till att röja fram vinmarkerna ur sly och buskage, och bland det som kom fram fanns gamla carignan- och grenachestockar med hundra år på nacken. Naturen prövade honom hårt: tre årgångar i rad slogs ut av först vildsvin, sedan frost och därefter mjöldagg. Lori brukar själv skämta om att han är en överlevare. 2020 kom äntligen belöningen – nästan dubbelt så mycket frukt som tidigare år, och i en helt annan klass kvalitetsmässigt.

Markerna är spridda över flera terroirer: mestadels sandjordar på kalkstensberggrund, andra på de ovanliga lauzes blanches som påminner om dem i grannbyn Tavel, och några arrenderade hektar i Souvignargues på traktens säregna grés. Här odlas ett brett register – grenache i alla färger, carignan, syrah, mourvèdre, cinsault, pinot noir, riesling, roussanne och viognier – och Lori tar sig gärna friheten att låta druvor byta läger, så att det som traditionellt hör hemma i ett rött vin lika gärna kan hamna i ett vitt. Odlingen har varit ekologisk från start och drivs sedan flera år biodynamiskt, dock ej certifierad. I källaren sker det mesta av sig självt: spontan jäsning, inga tillsatser, ingen filtrering eller klarning, och svavel bara undantagsvis och i minimala doser.