Il Rossodatavola 2023

Familjen Mattioli bor i en liten by nordväst om staden Spoleto i södra Umbrien. Åtminstone sedan elvahundratalet har kullarna ovanför dalgången odlats med områdets lokala druvsorter - trebbiano spoletino, malvasia, sangiovese, sagrantino och ciliegiolo.

Mattiolis har gjort vin i tre generationer. Familjens vingårdar ligger på ungefär femhundra meters höjd, med jordar som är en blandning av järnrik lera och kalk. I vinmarkerna använder familjen bara kompost från egna djur. Odlingarna sträcker ut sig över åtta hektar, varav drygt fem är för vin. Resten är planterade med gamla olivträd, farro (vete) och korn. Vinerna jäser med druvornas egna jäststammar, mestadels i glaserade cementtankar, utan några som helst tillsatser - inte ens lite svavel. Ett bra år gör man drygt tiotusen flaskor vin.

Collecaprettas viner hade i stort sett bara sålts lokalt och inte ens buteljerats ända tills vinmakaren Danilo Marcucci, som växt upp i trakten, mötte familjen Mattioli i början av tjugohundratalet. Marcucci hade jobbat med vin över hela världen, när han började längta tillbaka till något enkelt och traditionellt.

- Mot slutet av nittiotalet kände jag att vinet måste tillbaka till landsbygden, säger Marcucci. Jag hade åkt världen runt men bestämde mig för att flytta ut på landet och göra en annan sorts vin.

Marcucci har levt igenom en våg av ökad popularitet för naturligt odlade viner. Medan vi pratar dricker vi ett vin på den lokala druvan trebbiano spoletino - Collecaprettas "Vigna Vecchia".

- I början av tvåtusentalet var det väldigt svårt att få folk att dricka det här vinet. De sa att det var smutsigt! "You are very folkloristic man", sa de. Men jag trodde på det här. För jag trodde på mina rötter, min tradition och min plats.

- Vi gör tretusen flaskor. Druvan finns bara i det här lilla området, och vinrankorna växer på mellan 500 och 600 meters höjd. Det är väldigt enkelt gjort. Vi skördar ganska sent, i slutet av oktober, druvsorten har så tjockt skinn. Vi pressar druvorna försiktigt och placerar dem i en glasfibertank. I maj året efter buteljerar vi, utan några som helst tillsatser, inte ens svavel. Grejen är att druvorna måste vara perfekta. Annars måste man använda andra hjälpmedel. Och det vill vi inte. Om naturen vill, så gör vi bra vin. Om naturen inte vill... så blir vi ledsna.

Vittorio Mattiolli var först tveksam till att Marcucci skulle sälja familjens vin över hela världen.

- Jag ville att fler skulle upptäcka det här fantastiska vinet, berättar Marcucci. Men Vittorio sa, "Danilo, mitt vin är för normala människor. Det här är inte för sofistikerade vindrickare. Du är knäpp! Folk vill inte köpa det här vinet. Folk vill ha vin som har fått priser. Wine Spectator-vin."

- Mattiolis har alltid gjort sina viner på ett naturligt sätt. För dem har det aldrig funnits någon annan väg. Och de första stegen var väldigt svåra för oss alla. Men nu, efter tio år, har folks tankar om vin förändrats. Vi började sälja vin utanför Italien. Tack vare de andra länderna kan vi leva. Vi är inte rika människor, men vi lever bra, vi är i naturen varje dag. Jag är väldigt glad när jag kan servera min familj det här vinet. En ärlig produkt med känsla av terroir (= ursprung). Jag ger dem det bästa.

collecapretta.it