Vitovska 2020

Paolo Vodopivec gör vin på knappa fem hektar i Carso, ett litet område i Friuli i nordöstra Italien som sträcker sig över gränsen till Slovenien. Han beskriver själv sin hemtrakt som "fattig, svårodlad, ganska hård". Vinden är inte sällan skoningslös på denna platå som ligger ovanför staden Trieste. Ett tunt lager av den järnrika och steniga terra rossa-jorden döljer en berggrund av massiv kalksten. Vodopivecs vingårdar ligger på ungefär 260 meters höjd, bara tre kilometer från Triestebukten.

När Paolo och brodern Walter tog över släktgården 1997 bestämde de sig för att något måste hända. Traditionellt hade vinerna från Carso varit enkla på gränsen till simpla, ofta gjorda för eget bruk, med höga skördeuttag och ganska låga ambitioner. Bröderna Vodopivec bestämde sig för att uteslutande jobba med vitovska - den gröna druvsort som är unik för området, och som Paolo kände på sig kunde ge en mycket högre kvalité än man hittills sett. Alla andra marker omplanterades och man bestämde sig för att sköta odlingen manuellt samt jobba helt utan kemiska tillsatser i vinmarkerna och i flaskan.

Bröderna var inte intresserade av att göra den typ av tekniska och "fräscha" vita viner som världen väntade sig från Italien vid den här tiden. Man bestämde sig i stället för att göra vin av gröna druvor vars must får ligga kortare eller längre perioder tillsammans med sina skal - populärt kallat orangevin. Några generationer tillbaka i tiden var det så här alla gjorde vin av gröna druvor i Italien. Ett tillvägagångssätt som föll i glömska, men som under senare år har kommit tillbaka starkt bland hängivna odlare som är intresserade av att jobba med det de får av marken och naturen.

2004 tog bröderna ännu ett steg i sin utveckling. De började köpa handgjorda kärl av terrakotta från Georgien, stora så kallade "qvevri", som grävs ned i marken för en naturlig och stabil temperaturbalans. Amfororna gör det också möjligt att jobba med en ännu mer utdragen skalkontakt. Idag ligger vissa av Vodopivecs viner på sina skal i över ett år. Enligt Paolo hjälper amfororna till att bevara druvmaterialets "sanna integritet".

- Amforor är naturliga och neutrala. Om du använder bra frukt så bevarar du allt som frukten har med sig i en amfora. Jäsningen blir långsammare, mer mild och snäll mot vinet. En amfora förstärker frukt, terroir och ett bra arbete i vingårdarna. Men använder du dålig frukt så förstärker de också de dåliga egenskaperna.

Vissa inom vinvärlden ser på amforor, och även den sorts vin med skalkontakt som du gör, som något nästan äventyrligt och experimentellt. Men du menar att dina amforor bara är det rakaste sättet att lyfta fram druvmaterialet?

- Vissa kommer till mig och säger att man använder amforor, som ju oftast är nedgrävda i jorden, för att "få kontakt" med jorden på olika sätt. De säger att det är därför jag gör det! Det är mycket nonsens kring den här frågan.

- Mina viner har självklart kontakt med jorden, men det har de genom platsen de har växt på. Allt finns i druvorna och jäsning i en amfora hjälper till att framhäva det som finns där. På samma sätt tycker jag att kontakt med druvskalen egentligen bara är ett sätt att använda hela produkten som vi odlar. Inget konstigt med det egentligen, och det är viktigt att komma ihåg att den här sortens viner alltså var norm för några generationer sedan.

- Jag vill egentligen bara att mina viner ska ge samma känsla som jag får när jag själv smakar frukten. All energi ska med. Allt liv som druvorna får från marken ska kännas i vinet.

Den sorts hantverk som du sysslar med har blivit väldigt omtalade inom vinvärlden. Hur känns det?

- Jag avskyr själva trenden kring det. Det ger mig ingenting. För mig är det viktiga att förklara vinerna och platsen de kom från. Jag jobbar inte med marknadsföring. Därför skriver jag inte ens ut de här teknikerna på våra etiketter. Jag står bara bredvid när de här vinerna blir till. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att förklara dem lite.

- Visst kan det vara så att begrepp som amfora och skalkontakt är populära just nu, men för mig är de bara några av många steg på väg mot fantastiskt vin. Och för mig är alla steg lika viktiga. Det är precis lika viktigt hur jag beskär mina plantor eller hur och när jag skördar. Alla steg är på samma nivå. Och jag vill inte sälja mina viner på ett specifikt ord.

Vilka andra mål har du med ditt arbete?

- Jag vill visa upp mitt hem och dess natur, samt leva efter de ideal som min far och farfar har givit mig. Vi är bönder från en fattig plats där det är svårt att odla grödor, men jag har fått lära mig att ändå alltid följa min dröm. Därför började vi göra kvalitetsvin på nittiotalet.

- Och nu, när vi är mitt i en värld av fler och fler orangeviner, så vill jag visa att man kan göra eleganta viner även på det här sättet. Viner gjorda med skalkontakt behöver inte vara tunga, de behöver inte ha hög alkohol eller överdrivna taninner. De kan också vara eleganta, transparenta och tala högt, klart och tydligt om sin terroir. Det hoppas jag man märker när man provar dem.

Hur vågade ni börja göra den här sortens viner när ni tog över produktionen från er far?

- Du måste förstå att vi som unga hade det svårt i den här regionen. Det är en bortglömd plats där alla har fått lära sig att jobba hårt, att vara enkel som människa, att ha respekt och att vara beredd att offra något för sin dröm. Så det gjorde vi. En av de lyckliga faktorerna under de första åren var att ingen visade mig balansräkningen för vårt företag, hahaha.

- Jag fick en möjlighet av min far att bara jobba med vinet och min dröm om att visa upp den här druvan och den här platsen. I många år var det väldigt svårt, det är inte alltid lätt nu heller, men vi har en bas att stå på. Vi har många kunder i Japan, det är lättare att förklara den här sortens viner för folk över hela världen och jag är mer säker på hur jag ska göra vinerna.

Var kommer vinerna Vodopivec vara om tjugo år?

- För två månader sedan ordnade jag en provning av alla våra viner sedan starten. Det var som att titta tillbaka på varje år i mitt liv. Varje misstag, varje lycklig stund. Varje erfarenhet, varje upptäckt. Det var många olika känslor och vinerna var ibland olika, men ändå med en tydlig linje. Men det viktigaste var att jag faktiskt inte skämdes för något. Jag förstod vad varje årgång försökte säga. Så skulle jag vilja att det fortsatte.

vodopivec.it

Foto: Marko Kovac