Waldportier 2018

Moseldalen är utan tvekan en av Europas mest distinkta växtplatser. Förutom att de tvärbranta sluttningarna är ovanligt krävande att arbeta i, har områdets rykte åkt ovanligt mycket berg- och dalbana under de senaste 120 åren. Runt förra sekelskiftet var riesling från Mosel bland de mest eftertraktade och dyraste vinerna i världen. Stilarna drog åt det utjästa hållet och vinerna hittade sin balans med hjälp av lång elévage i gamla ekliggare - ofta uppåt tre år för de högre kvaliteterna.

I mitten av 1900-talet förändrades de rådande smakidealen åt det sötare hållet. Skälen till att det blev så är flera. Dels hade raffinerat betsocker blivit en del av den vardagliga kosthållningen och smaken förändrades. Dels uppfanns sterilfiltreringen som gjorde det möjligt att avlägsna alla jästceller ur pågående jäsningar. Dels introducerades metoden att söta enklare viner med ojäst och hårt svavlad druvmust. Gamla terrassodlingar planades ut för att kunna mekanisera jordbruket och brist på arbetskraft kompenserades med herbicider.

Summan av förändringarna gjorde att kvaliteten på vinerna dalade, och resulterade efterhand i ohållbart låga priser. Till slut orkade många ur den äldre generationen i Mosel inte längre fortsätta, och deras barn kände sig inte heller särskilt lockade att ta över. De mest svårarbetade markerna i de brantaste terrasserna - de där de äldre rankorna fortfarande växer på egen rotstock - blev de som övergavs först, eller såldes allra billigast.

Idag spirar en rörelse där de drivande ofta kommer från annat håll. Flera har insett vilken potential som finns, och återknyter till historiska metoder. Berlinaren Jakob Tennstedt har ett förflutet som kock och utbildade sig till vinmakare i Geisenheim. Efter praktik hos Château de Béru i Chablis och Foradori i Trentino landade han i Mosel och fick jobb hos Thorsten Melsheimer. Det är knappast någon slump att det handlar om tre framträdande biodynamiker.

Sedan 2017 odlar Tennstedt en och en halv hektar riesling i en skyddad sidodal till Mosel, strax söder om Traben-Trarbach. Lägena heter Ungsberg och Hühnerberg. På kartorna från 1868 och 1897 är båda markerade med den mörkröda färg som var reserverad för Mosels bästa vingårdar. De liknar små branta amfiteatrar och vänder sig rakt åt söder. De flesta av stockarna är gamla och oympade och jordbruket bedrivs helt och hållet för hand, med ekologisk certifiering och biodynamiska metoder.

I den minimalistiska, kalla källaren börjar arbetet med att druvklasarna mosas lite lätt innan de pressas långsamt och försiktigt i en pneumatisk press. Jäsningarna sker spontant i använda fat, mestadels 1000-liters "Moselfuder", och går hela vägen ut. Jakob fokuserar på arbetet med jästfällningen, där besluten kring när, var och hur är den mest aktiva delen av hans vinmakande. För övrigt handlar det främst om kvaliteten på frukten - och om tid. Med inspiration från Mosels svunna tider varar elévage i 30 månader innan buteljering. Vinerna varken klarnas eller filtreras, och inga tillsatser används i något steg längs med vägen.

Det här projektet är på flera sätt kompromisslöst, och Tennstedt har modet att ta betalt för det. Men så är kvaliteten också förbluffande. Visst kan man känna att det handlar om riesling och Mosel, fast den uttrycker sig på ett sätt som ingen nu levande människa varit med om.

jakobtennstedt.com