SuNNy-d(!) 2024

Efter en master i juridik i Amsterdam insåg Hannah Fuellenkemper att hon längtade efter ett liv bortom lagen. Vägen dit började med skriverier om mat, och – som så ofta – en flaska levande vin som vände upp och ner på allting. Första skörden gjordes 2017 hos familjen Cousin i Loire. Året därpå bar det av till Banyuls, sedan vidare till Ardèche där hon samlade erfarenheter hos namn som Andréa Calek och Sylvain Bock – och det var där hennes första 200 litrar grenache blev till.

2019 tillbringade Hannah ett år hos François Saint Lo i Anjou, och i juli 2020 gick flyttlasset till Auvergne, på jakt efter något friskt och eget. De första årgångarna byggde på druvor från kontakter i Loire och södra Frankrike, med hjälp av vänner som Antony Tortul och Patrick Bouju. Vinerna blev allt fler – hennes produktion ökade från 1500 flaskor 2020 till 9000 år 2023 – samtidigt som källaren utvecklades från garage till en egenhändigt anpassad lada.

Druvorna kommer från odlare som Rémi Poujol (Hérault), Gérald Oustric (Ardéche), Sylvain Saux (Limoux), Thierry de Marne (Minervois) samt andra små oberoende bönder. Allt är ekologiskt odlat, ofta med biodynamiska metoder, och Hannah åker själv till vinmarkerna för att skörda och transportera druvorna hem till källaren i Pressat med en hyrd skåpbil.

Vinifieringen är låginterventionistisk och intuitiv: mestadels hela klasar, sällan avstjälkat, mjuk extraktion genom infusion, pressning med gammal manuell vertikalpress, och aldrig något tillsatt svavel. Allt arbete görs manuellt och ofta på egen hand – men sällan ensam då Hannah har gott om vänner som tittar in och hjälper till. Vinerna buteljeras två gånger per år och släpps när de känns redo, inte nödvändigtvis märkta med årgång.

Flaskornas utseende sticker ut från mängden. För de mindre cuvéerna målas buteljerna för hand. Med start 2025 har vissa fått etiketter med kollage för att frigöra plats på golvet där flaskorna annars målas. Hannahs filosofi är enkel: låt vinet växa upp och bli vad det önskar. Det har aldrig funnits en plan, bara en önskan att lyssna på vad vinet försöker säga. Kanske är det just det som gör vinerna personliga – att de inte låtsas vara något annat än vad de blivit.